Stall Tranquility

Igår longerade jag Breaki i ridhuset. Innan vi kunde börja skulle jag bara sätta upp ett avgränsningssnöre så att vi bara hade en fyrkant att vara på istället för hela ridhuset. Eftersom det är lite knöligt att hålla hästen samtidigt så släppte jag lös honom och lät honom värma upp sig själv. Jag passade på att plocka lite bajs också när han ändå sprang omkring och busade. Jag stannade upp för en stund när jag såg att han råkade trava in i "löshoppningsfållan". Ja, alltså hindrena står längs långsidan och så har jag ett snöre längs med serien och sen ut en bit på kortsidan (bra förklaring).´Nåväl, en glad 3åring lunkade in där och såg ett litet hinder. Skutt över och så travar vi vidare. Bara efter några steg kom ett hinder till, ett räcke på kanske 70cm. Skutt. Inga problem vi fortsätter. Nu blev jag lite nyfiken på hur han skulle hantera nästa hinder. Bli förvånad? Vända? Stanna? Kasta sig bakåt? Nejdå. Han joggade så fint efter räcket och bara ett par steg efter tog han ett skutt till. Ett ganska stort skutt. Skuttet gjorde att han  kom över en oxer på 115cm. Den var inte bara hög, den var minst lika bred också. Den 3 åriga fuxen hoppade som sagt spänstigt över och fortsatte sedan långsidan ner i galopp, helt oberörd. Själv stog jag som ett fån med grepen i hand och började snart skratta lite för mig själv. Här mesar jag över att höja till 120cm när vi tränar löshoppning, så chillar han runt och hoppar över en 115cm oxer som uppvärmning innan longering!? Nåväl, jag har nog lyckats ge honom självförtroende på hinder iallafall, för det måste ju vara min förtjänst, inte kan det vara medfött??