Tranquility
För ungefär ett och ett halvt år sedan frågade Lottis mig och jag kunde rida hennes fyraåring på kvaliten. Svaret på frågan var lätt, men arbetet för att få hästen redo var allt annat än lätt.
Jag minns första gången jag satt upp på hästen. Gudasnäll såklart, men väldigt tjaffsig i munnen och fruktansvärt stark. Under det första ridpasset red jag bara i skritt och trav. Hon skrittade mest med huvudet rakt upp och på sned. I traven kunde jag inte fokusera på något annat än att få henne lugn. Hon var galet stark och försökte slängtrava runt på ridbanan. Det var en kamp att ens få henne i ett tempo som gick att rida lätt normalt i.
Under våren och sommaren kämpade jag hårt. Jag svor åt hästen varje pass, men vägrade att ge upp. Det tog ett helt varv i slängtrav för att få hästen att fatta galopp, och när hon väl gjorde det så höll hon den bara en långsida. Men trots att det kändes omöjligt gjorde vi små små framsteg varje dag. Tillslut kunde vi trava i ett lugnt tempo och ibland med trevlig eftergift. Hon gick med huvudet på sned, men inte lika mycket som tidigare. I juli förra året såg vi ut såhär:
Träningen fortsatte och galoppen började fungera bättre. Vi kunde fatta galopp men det gick fortfarande alldeles för fort. Vissa stunder kunde jag få tillbaka henne lite, men en normal arbetsgalopp var långt borta. När det så småningom kändes okej började vi i alla fall att hoppa in henne. Att hon är en hopphäst visade hon från första stund, även om det inte såg så snyggt ut.
Vi åkte ganska snart iväg på en pay and jump i Lilla Edet, vilket damen skötte galant. I övertempo såklart, men vattenmatta och vågplank var inget som hindrade henne!
Ja, det var väldigt låga hinder första gången. Två veckor senare åkte vi till Vara och hoppade 80 + 90. Det var en mer lagom höjd.
På något vis lyckades vi få dressyrarbetet att fungera helt okej. I september genomförde vi kvalitetstävlan. Gångartspoängen blev inte något att hurra över men att vi lyckades hoppa en bana på 100 - 110 och få poängen 8 - 8 i hoppning är fortfarande en gåta.
Efter kvaliten och lite vila backade vi bandet för att få bättre ordning på grunderna. Vi har kämpat med galoppen, med formen och med att kunna rida på hinder i en normal arbetsgalopp. Det har inte varit lätt och ibland har Lilly varit riktigt sur!
Efter hoppningen i förrgår och dagens lilla dressyrpass kan jag i alla fall säga att vi är på god väg nu. När vi hoppade kunde jag komma i en aktiv men lugn arbetsgalopp och lägga henne korrekt på hinder och få riktigt fina språng. Idag när vi jobbade i galoppen hade jag lösa tyglar och kunde "styra" in på 15 metersvolter med bara vikt och tanke. Lilly är en häst med mycket vilja och jag svär fortfarande på henne ibland. Men när vi är överens och man riktigt känner hennes arbetsvilja, då känns inget hinder för stort. Ena stunden måste jag släppa tyglarna och andas djupt några gånger för att inte koka över av irritation och andra stunden kan jag inte sluta le för att hon är så härlig att jobba med.
Nu är vi äntligen redo för större utmaningar och jag kan knappt vänta för om vi samarbetar så är vi oslagbara!
Jag minns första gången jag satt upp på hästen. Gudasnäll såklart, men väldigt tjaffsig i munnen och fruktansvärt stark. Under det första ridpasset red jag bara i skritt och trav. Hon skrittade mest med huvudet rakt upp och på sned. I traven kunde jag inte fokusera på något annat än att få henne lugn. Hon var galet stark och försökte slängtrava runt på ridbanan. Det var en kamp att ens få henne i ett tempo som gick att rida lätt normalt i.
Under våren och sommaren kämpade jag hårt. Jag svor åt hästen varje pass, men vägrade att ge upp. Det tog ett helt varv i slängtrav för att få hästen att fatta galopp, och när hon väl gjorde det så höll hon den bara en långsida. Men trots att det kändes omöjligt gjorde vi små små framsteg varje dag. Tillslut kunde vi trava i ett lugnt tempo och ibland med trevlig eftergift. Hon gick med huvudet på sned, men inte lika mycket som tidigare. I juli förra året såg vi ut såhär:
Träningen fortsatte och galoppen började fungera bättre. Vi kunde fatta galopp men det gick fortfarande alldeles för fort. Vissa stunder kunde jag få tillbaka henne lite, men en normal arbetsgalopp var långt borta. När det så småningom kändes okej började vi i alla fall att hoppa in henne. Att hon är en hopphäst visade hon från första stund, även om det inte såg så snyggt ut.
Vi åkte ganska snart iväg på en pay and jump i Lilla Edet, vilket damen skötte galant. I övertempo såklart, men vattenmatta och vågplank var inget som hindrade henne!
Ja, det var väldigt låga hinder första gången. Två veckor senare åkte vi till Vara och hoppade 80 + 90. Det var en mer lagom höjd.
På något vis lyckades vi få dressyrarbetet att fungera helt okej. I september genomförde vi kvalitetstävlan. Gångartspoängen blev inte något att hurra över men att vi lyckades hoppa en bana på 100 - 110 och få poängen 8 - 8 i hoppning är fortfarande en gåta.
Efter kvaliten och lite vila backade vi bandet för att få bättre ordning på grunderna. Vi har kämpat med galoppen, med formen och med att kunna rida på hinder i en normal arbetsgalopp. Det har inte varit lätt och ibland har Lilly varit riktigt sur!
Efter hoppningen i förrgår och dagens lilla dressyrpass kan jag i alla fall säga att vi är på god väg nu. När vi hoppade kunde jag komma i en aktiv men lugn arbetsgalopp och lägga henne korrekt på hinder och få riktigt fina språng. Idag när vi jobbade i galoppen hade jag lösa tyglar och kunde "styra" in på 15 metersvolter med bara vikt och tanke. Lilly är en häst med mycket vilja och jag svär fortfarande på henne ibland. Men när vi är överens och man riktigt känner hennes arbetsvilja, då känns inget hinder för stort. Ena stunden måste jag släppa tyglarna och andas djupt några gånger för att inte koka över av irritation och andra stunden kan jag inte sluta le för att hon är så härlig att jobba med.
Nu är vi äntligen redo för större utmaningar och jag kan knappt vänta för om vi samarbetar så är vi oslagbara!
Kommentarer
Trackback
