Stall Tranquility

Det är så härligt att rida på Wicca. Det kanske börjar bli tjatigt men för varje dag så lossnar det mer och mer. Hon börjar ta stöd på tygeln och verkar sakta men säkert tycka att det blir mer och mer okej att ställa sig i nacken. Hästen är ett riktigt energiknippe som bara vill vill vill, men på sina villkor. Just hennes villkor har jag dock lätt för att acceptera. Vi kan mötas halvvägs utan att ens behöva fundera på att tjaffsa. Den här hästen har fångat mig på något sätt. Jag känner mig verkligen hemma när jag sitter på hennes rygg.

 

Lilly känns också riktigt bra att rida nu. Jag försöker hela tiden hitta ett sätt att rida henne där vi kan vara sams och kämpa tillsammans, det är då det blir som bäst. Det roliga är att jag faktiskt verkar ha hittat dit nu. Det tog ju bara två år. Det är så coolt för när det känns som att man har provat allt så finns det minst lika mycket till att testa. Vi har ju under de här två åren gjort stora framsteg och jag har absolut kunnat rida henne på ett bra sätt, men man vill ju alltid hitta det som är optimalt. En häst med attityd går för det första att ta antingen genom att sätta hårt mot hårt, möta den halvvägs eller att helt enkelt låta den bestämma. Sen hur man gör när man t.ex. sätter hårt mot hårt finns det oändligt många system för. De få som jag har provat har dock altid resulterat i förlust till mig. Just nu är vi i läget där vi möts halvvägs. Hon ska göra det jag ber om, men jag måste be om det på rätt sätt. Igår gjorde jag avsaktnignar genom att räta upp mig och ptroa. Det går betydligt mycket snabbare än att bromsa med handen. Hästen är dessutom mycket gladare på det viset. Ibland måste man helt enkelt anpassa sig.